Andreas Nuottaniemi är lärare i svenska som andraspråk i grunden och har tidigare jobbat i norra Sveriges inland. Han reagerade ofta på att flerspråkighet diskuterades väldigt mycket i storstadssammanhang trots att många nyanlända elever kommer till mindre orter. Det var anledningen till att avhandlingen kom att handla om ungdomar på språkintroduktionsprogrammet i ett litet samhälle i Norrland.
 

− Jag insåg ganska snabbt att flera av de här eleverna upplevde att de mer eller mindre satt fast på orten, och nästan bokstavligt i klassrummet. Vissa av dem hade varit där i flera år, och de skuldbelade ofta sig själva för oförmågan att ta sig vidare, säger han i en intervju med Skolportens magasin.

Han lät ungdomarna rita kartor för att visa var i samhället de använder svenska. Det var slående hur få personer de pratar svenska med i sin vardag. Det är framför allt med butiksbiträden, socialsekreterare och lärare. Personer som alla har det gemensamt att de talar med ungdomarna för att de har ett visst yrke och får betalt för att göra det.
 

”Hur lär man sig ett nytt språk när tillgången till meningsfulla interaktionssammanhang saknas eller är ytterst begränsad? Andreas Nouttaniemis avhandling är av högsta relevans i tider av ökade krav på migranter och deras barn”, skriver Lärarpanelen i sin motivering.