Jesu födelsestad Betlehem är nedstängd. Gator, affärer och kyrkor är tomma. De kristna där och i övriga Palestina kan inte fira jul som de brukar. Här i Sverige får vi höra om ett ofattbart våld som utövas av både Israel och Hamas. Vi hör också om anfallskriget mot Ukraina och andra krig och konflikter i världen. Från alla dessa krig rapporteras om krigsbrott och våld som drabbar civila, inte minst barn.

Även i vårt land känner många sig otrygga. Samhället har blivit mer polariserat och fördömande. De som upplevs annorlunda och inte passa in bemöts av syndabockstänkande, våld och krav på angiveri. Jakt på pengar och makt skapar en empatilös och våldsam kriminalitet.

Så var finner vi julfriden?

När vi frågar oss det, behöver vi påminnas om att oro och våld också präglade den första kristna julen. Även då var Betlehem drabbat av våld och ockupation. Människovärdet var villkorat och rangordnat. Alla passade inte in i maktens mall och krav. Jesusbarnets familj tvingades i landsflykt på grund av de vise männens information till Herodes, en form av angiveri som förde med sig ett våldsamt dödande av barn i Betlehem med omnejd. Julfriden som vi tänker oss den fanns verkligen inte heller då.

Det som trots allt detta gör att vi ändå kan tala om julfrid, hör samman med det budskap julens barn kom för att ge oss: budet om kärleken till våra medmänniskor, till Gud, tillvarons andliga dimension, men faktiskt också till oss själva. Självförakt föder förakt för andra. Avsaknaden av kärleken till Gud, en andlig tillvaro större än materia och mänsklig prestation, skapar maktkamp och pengahunger och gör skillnad på människor. Rädsla för den andre föder fördömande tankemönster och avhumaniserat avståndstagande.

I dessa tankemönster finner vi aldrig julfriden. Den finner vi endast i julens budskap om hur Jesus föds in i vår värld, delar våra villkor och i mötet med tillvarons oro och våld väljer kärlekens väg.

Den julefriden är det ljus som lyser i mörkret och som mörkret aldrig kan rå på. Så låt oss be Gud om modet att låta kärlekens ljus brinna i våra hjärtan och lysa oss genom livet. Men också om kraften och modet att som kyrka och kristna visa på och sprida det ljuset.