berättelse om vår plats och vad som är verkligt viktigt. De andliga traditionerna kring förändring och uppbrott kan vara till stor hjälp liksom den förtröstan, uthållighet och det hopp som andlig praktik kan ge.

Majken Johansson var poeten, känd för sin ironi och fränhet, som i andras förvånande ögon blev frälsningssoldat. Iklädd uniform vittnade hon på gator, torg och i massmedia. Det är den korta versionen. Hennes väninna Karin Hartman berättar med värme och kärlek om människan Majken, den glada och sociala. Hon som vittnade frimodigt, som med lätthet spelade både munspel och gitarr. Hon som fick pris och strålande recensioner för sitt diktande. Genom hela livet led Majken av svår ångest och alkoholberoende. Morgonångesten var värst. Riktigt fri blev hon aldrig och hon påminner sina läsare i dikterna att lidandet upphör inte med frälsningen. I allt det mörka och stundtals hopplösa fanns tron. Jag kan läsa både mellan raderna och uttryckligen: Majken förlorade mycket, men aldrig sin tro.

 

”Från tusen och en sorters oro
blir jag befriad.
Bottenglädjen
räcker för alla bottenlägen.

Ty Herren har hört
min högljudda gråt.”

(”En som blir läkt” av Majken Johansson)

 

Påsken är den tid när det omöjliga blir möjligt, när död blir till liv. Jag tror att vi behöver få återerövra påsken. Och detta år är särskilt väl lämpat för den resan.

 

Vi kan inte ta bort oro, ensamhet och rädsla. Men vi kan hjälpa varandra att omvandla rädsla till hopp, oro till omtanke och ensamhet till kärlekens gemenskap. Den fördjupade insikten bär vi med oss.

 

Med önskan om en välsignad påsk,

Pamela Garpefors, kyrkoherde Victoriaförsamlingen