April 2019 PBL Nano #13

Att arbeta med PBL innefattar i stor utsträckning att utföra arbetsuppgifter som innefattar myndighetsutövning och att lämna upplysningar och råd. I skadeståndslagen (1972:207), SkL finns det regler om skadeståndsansvar för staten kommunen för vissa felaktigheter vid myndighetsutövningen och vid för felaktiga upplysningar och råd.

 

Avsikten med den här månadens Nano är givetvis inte att orsaka en oro för att utföra vårat dagliga arbete med PBL. Visst händer det att staten eller en kommun åläggs att ersätta en skadelidande enligt reglerna i SkL. Av praxis framkommer dock att det inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Det är ju just det vårat arbete med PBL handlar om – att hantera en mängd bestämmelser som innehåller ett stort utrymme för olika bedömningar.
 

Skadestånd är den ersättning som den som orsakat en skada betalar till den som drabbats av skadan, som ersättning för denna. I svensk lag regleras skadestånd främst i skadeståndslagen (1972:207), SkL. Grundtanken med skadestånd är att den skadelidande efter en skada ska vara i samma ekonomiska situation som om skadan aldrig hade skett.

Skadeståndslagen skiljer mellan tre olika skadetyper:

Personskada är en skada som drabbar en person och skadan kan vara fysisk eller psykisk. Sakskada är en skada som drabbar ett fysiskt föremål. Ren förmögenhetsskada är en ekonomisk skada som inte uppkommer som en följd av en person- eller sakskada. Det kan till exempel vara handlingar som leder till att den skadelidande får en ekonomisk förlust för att en fastighet minskar i värde.

För att skadeståndsansvar ska föreligga krävs att det finns ett orsakssamband mellan den felaktiga handlingen och skadan.
 

Som rubriken antyder finns det alltså ett skadeståndsansvar även för staten och kommunerna i deras offentliga verksamhet och det regleras i 3 kap. 2 och 3 §§ SkL.

I 2 § behandlas skadestånd för personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning, medan 3 § innehåller bestämmelser om skadestånd utan samband med myndighetsutövning. Enligt 3 § ska staten eller en kommun ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd. Ansvaret enligt 3 § förutsätter dock att det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl.

Normalt förs talan om skadestånd av den skadelidande i allmän domstol. Vad gäller skadeståndsanspråk mot staten så kan även Justitiekanslern reglera vissa skadeståndsanspråk.
 

Någon direkt definition av begreppet myndighetsutövning finns inte. I den äldre förvaltningslagen definierades dock myndighetsutövning som utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande.

Inom byggnadsnämndens verksamhetsområde finns många arbetsuppgifter som utgör myndighetsutövning. Två exempel är beslut om antagande, upphävande eller ändring av detaljplan eller områdesbestämmelser och beslut om lov och förhandsbesked. För statens räkning kan länsstyrelsens beslut i överklagade bygglovsärenden vara ett exempel.

Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
 

Felaktiga råd och upplysningar som lämnas av en kommun och som inte gäller ett pågående ärende anses inte utgöra myndighetsutövning. De kan dock orsaka stor skada för den enskilde som förlitar sig på dem. Om en myndighet lämnar ett felaktigt besked kan det därför leda till skadeståndsansvar för myndigheten. Det krävs dock särskilda skäl för att detta skadeståndsansvar ska inträda. Vid bedömningen om skadeståndsskyldighet beaktas särskilt upplysningens eller rådets art, till exempel om det var muntligt eller skriftligt. Andra saker som har betydelse är deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när uppgifterna lämnades, till exempel om tjänstemannen uttalade sig med stor bestämdhet. Som i alla andra skadeståndsfall beror det på hur det gått till när det felaktiga beskedet gavs.

Läs mer om skadeståndsansvar för det allmänna på PBL kunksapsbanken