Februari 2019 PBL Nano #12

Deltagaren ska få några tips om hur gamla planer ska tolkas och kännedom om några av plan- och bygglagens övergångsbestämmelser.

O tempora, o mores (o tider, o seder) är ett gammalt latinskt talesätt som väl egentligen innebär att man beklagar sedernas förfall. Det är så klart inte sedernas förfall den här texten ska handla om men väl gamla tiders planer och bestämmelser, hur de gäller och hur de ska tolkas idag.

Plan- och bygglagstiftningen
Plan- och bygglagstiftningen i Sverige är inte ett helt nytt påfund. Den första egentliga planlagstiftningen kom med 1874 års byggnadsstadga. Därefter har det succesivt skett förändringar i lagstiftningen fram till dagens, nu gällande PBL.

Övergångsbestämmelser
Som regel är det inte så enkelt att bara ändra i en lagstiftning utan att ta hänsyn till tidigare bestämmelser. Detta tas då om hand genom att det införs övergångsbestämmelser i den nyare lagen. Det berör alltså regler som gäller under en övergångsperiod eller för vissa redan existerande fall, eller regel som ska underlätta införandet av nya bestämmelser när en ny lag ska börja gälla.

Genom övergångsbestämmelserna till PBL (punkt 5 i SFS [2010:900]) får vi bland annat klart för oss att äldre planer, alltså planer som antogs före det att 1987 års PBL (ÄPBL), trädde i kraft ska gälla som planer som antogs enligt reglerna i ÄPBL. Det handlar bland annat om stadsplaner, byggnadsplaner och avstyckningsplaner.

Tolkning av äldre planer
Det finns även andra övergångsbestämmelser som är viktiga att peka på än den om äldre planer och vi återkommer till dem nedan (observera att genomgången inte kommer att vara uttömmande). Först måste vi stanna upp lite och undersöka hur de här gamla planerna ska tolkas.

Äldre planer tillkom under helt andra förhållanden och med andra syften än vad som gäller i dag. Just detta faktum har föranlett överprövande instanser att i ett flertal domar uttala att tolkning av detaljplaner ska utgå från den lagstiftning och den praxis som gällde vid tidpunkten för planens antagande (se t.ex. Mark- och miljööverdomstolens dom den 9 april 2015, mål nr P 8223-14 resp. den 31 maj 2017, mål nr P 6762-16).

Det där låter ju enkelt, eller hur? Men hur ska vi kunna veta vad en planförfattare avsåg med till exempel planbestämmelsen Ö2 i en gammal stadsplan från 1925. Svaret på just den specifika frågan får vi om vi läser Mark- och miljööverdomstolens dom den 23 november 2016 i mål nr P 2238-16. I just det målet sökte domstolen stöd för tolkningen i Anvisningar från Kungliga Byggnadsstyrelsen från 1950. Generellt är det så vi bör gå till väga för att tolka äldre planer, alltså att söka information i äldre tiders handböcker och allmänna råd och givetvis då den handbok eller de allmänna råd som gällde vid tidpunkten för planens antagande.

Övergångsbestämmelser - repris
Det finns som sagt fler övergångsbestämmelser som bör belysas i denna Nano-utbildning.
Punkt 5, 39 § byggnadsstadgan (1959:612), BS. Genom punkt 5 följer att 39 § BS ska tillämpas som en planbestämmelse i bland annat gamla stadsplaner, byggnadsplaner och avstyckningsplaner om inte något annat är föreskrivet i den enskilda planen.

I 39 § byggnadsstadgan anges bland annat att byggnader inte får placeras närmare än 4,5 meter från gräns mot granntomt. Vi ser alltså en generell avståndsregel som vi inte hittar i nya planer eller i PBL i övrigt. Det gäller alltså att vara observant på detta vid tolkningen och tillämpningen av de här äldre planerna.

Det gäller även att vara observant på att det i övergångsbestämmelsen anges ”om inte annat är föreskrivet”. Det innebär att om det finns en annan uttrycklig planbestämmelse som reglerar avståndet så är det den bestämmelsen som ska tillämpas. Detta har bland annat visat sig i Mark- och miljööverdomstolens dom den 8 november 2018, mål nr P 9263-17. I målet var fråga om tillämpning av en stadsplan från 1940. I planbeskrivningen föreskrevs att ”Till reglering av husavstånd och uthusbebyggelse avses stadgandena i byggnadsstadgans § 79 a att gälla.” Enligt Mark-och miljööverdomstolen innebar denna skrivning i planbeskrivningen tillsammans med fastställelsebeslutet att det var föreskrivet i planen vad som skulle gälla i fråga om avstånd till bland annat fastighetsgräns. Det blev därför inte aktuellt att tillämpa 39 § byggnadsstadgan. Domstolen tillämpade i stället 79 a § BS i enlighet med vad vi angett ovan om att tolkning av detaljplaner ska utgå från den lagstiftning och den praxis som gällde vid tidpunkten för planens antagande.

Det finns mycket mer att ta upp vad gäller tillämpningen av 39 § BS men av utrymmesskäl måste vi lämna det därhän.

Punkt 10, 110 § andra stycket byggnadslagen (1947:385), BL
Genom punkt 10 följer att förbud mot nybyggnad som har meddelats med stöd av 110 § andra stycket byggnadslagen ska gälla som en detaljplanebestämmelse enligt 4 kap. 14 § PBL.
Enligt 110 § andra stycket BL kunde länsstyrelsen, för områden som ingick i byggnadsplan, meddela förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd innan vägar, vattenförsörjning och avlopp anordnats i erforderlig mån. Enligt 4 kap. 14 § PBL får byggnadsnämnden i en detaljplan bestämma att lov eller starbesked för en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av markens användning endast får ges om vissa förutsättningar är uppfyllda. Det gäller bland annat att en viss anläggning för trafik, energi- eller vattenförsörjning eller avlopp, som kommunen inte ska vara huvudman för, har kommit till stånd.

Det är alltså viktigt att notera att det finns vissa olikheter mellan en detaljplanebestämmelse enligt 4 kap. 14 § PBL och ett nybyggnadsförbud enligt 110 § andra stycket BL och frågan är alltså vilken innebörd ett nybyggnadsförbud enligt 110 § andra stycket BL har idag.
Eftersom det föreskrivs i övergångsbestämmelsen att nybyggnadsförbuden ska gälla som en planbestämmelse med ett specifikt innehåll, nämligen det innehåll som framgår av 4 kap. 14 § PBL, så anses nybyggnadsförbudet ha ersatts av bestämmelsen i PBL med det innehåll den har.

Punkt 13, planenligt utgångsläge
Denna punkt har vi behandlat i tidigare Nano-utbildningar (september och oktober 2018).
Det finns som sagt fler övergångsbestämmelser som är nog så viktiga men som inte behandlas här. En kort reflektion är dock att flertalet av övergångsbestämmelserna hänvisar till 17 kap. i ÄPBL. Det är i de bestämmelserna som de direkta hänvisningarna till bestämmelserna i BL och BS finns. Det innebär att vi parallellt med PBL även måste ha tillgång till ÄPBL, BL och BS i vårt arbete med att tillämpa dagens bygglagstiftning. Som tur är så är det kul med juridik.

För att till slut återkoppla till latinets o tempora, o mores och sedernas förfall så kan man ju tänka sig att det antyder något om att det var bättre förr. Vad gäller just detaljplaner så stämmer inte detta. Genom dagens PBL och kravet på att en detaljplan ska vara tydlig, att det ska framgå vad som avses att reglera och att den inte får vara mer detaljerad än som behövs med hänsyn till planens syfte, är mycket vunnet för bland annat den efterföljande bygglovsprocessen.

Länkar
Planbestämmelsekatalogen innehåller bestämmelser som rekommenderats i allmänna råd och vägledningar av Boverket och motsvarande ansvariga myndigheter från 1949 och framåt. Katalogen används vid upprättande av nya detaljplaner, vid tolkning av äldre planbestämmelser samt vid digitalisering av analoga detaljplaner.

Ta del av planbestämmelsekatalogen på PBL kunskapsbanken.

Du kan läsa mer om äldre planer och deras giltighet på PBL kunskapsbanken.

Boverkets lista över äldre lagar om planering och byggande.

Boverkets lista över äldre regler och handböcker om planer.

Äldre handböcker och vägledningar.