I stort sett varje dag har någon av oss som arbetar på KSL möte med någon av kollegorna på landstinget. Det kan handla om hemsjukvård, RUFS och digitalisering, eller om resvanor, klimatfrågor och färdtjänst. Det finns många frågor där både landstinget och kommunerna har ansvar och ambitioner. Medborgarna har ofta svårt att reda ut vem som svarar för vad, men när de ser ansvarsgränserna förväntar de sig – självklart – att vi samarbetar. Så handen på hjärtat – hur går det?
 
För det mesta går det bra, men långt ifrån alltid. Trots vår närhet i styrning och uppdrag talar vi ibland förbi varandra. Både ledningssystem och organisationskultur skiljer sig ofta åt. Det kräver vilja och ibland mod att sträcka ut handen över de diken som kan dränera vår gemensamma framgång. Vad är det största hindret? Vår vertikala tradition tror jag. Vi ser vår egen organisation, vår egen budget, vårt eget uppdrag. Om vi tänker mer horisontellt och ser till processerna snarare än de enskilda uppgifterna ser vi också mer av det gemensamma. Om vi till exempel följer sjuka äldre genom vården och den kommunala omsorgen går resan fram och tillbaka mellan äldrevård, primärvård och akutsjukhus. Hur klarar vi övergångarna mellan ditt ansvar och mitt? Är medborgarna nöjda?

Gemensamt arbetar vi nu med frågan om att överföra ansvaret för hemsjukvården från landstinget till kommunerna. Det är en bra början för att förbättra vård och stöd till den enskilda individen. Vi har inte tagit bort någon gräns, bara flyttat den till vad som synes vara ett mer rationellt läge. Jag tror starkt på denna förändring och vill gärna se den som ett steg på vägen mot en mer sammanhållen och strukturerad samverkan i gemensamma processer. I medborgarens tjänst.


Madeleine Sjöstrand