Och plötsligt var våren här!
Visst metrologiskt sett var det vår redan i slutet av februari men för mig känns det inte som riktig vår förrän träden står i blom och man kan se hur världen börjar skifta i grönt – och nu är vi mitt i det!
Det är ljust igen på morgonen och ljust senare på kvällen, fåglarna kvittrar och samlar bomaterial, bin och humlor surrar och letar nektar i alla utslagna vårblommor och världen har gått från grå till färgsprakande på nytt – det är en underbar tid på många sätt.
 
Jag har verkligen längtat denna vårvinter efter (enligt mig) den riktiga våren, det har varit mycket sjukdomar som avlöst varandra, stress, oro men också glädje, om vartannat. Så längtan efter ljusare tider, färg och enkelhet har varit stor.
 
Nu när jag ser tillbaka i backspegeln inser jag hur mycket tid jag har spenderat med Gud. Inte genom att gå i gudstjänst, även om jag har gjort det också, utan i de där vardagliga stunderna. På cykelturen till jobbet, i en tanke under arbetsdagen, under en promenad, i soffan framför TV:n, vid tandborstningen inför sänggåendet och i nattens mörker när sömnen inte velat infinna sig.
Då har Gud funnits där – inga hinder eller höga trösklar – bara där.
 
Det har avhandlats högt och lågt, orosmoment, lyckligheter, sorger i olika skepnader, glädje och stor tacksamhet men ibland även ilska – och Gud har bara tagit emot.
Ibland har jag skämts över det som jag lagt fram och ibland har det varit med stolthet, allting har fått rymmas i de där samtalen och bönerna.
Och det är något vackert och fint i det. Inför Gud och den relation som finns får jag lov att bara vara jag – i alla de olika former som jag finns. Kollegan, mamman, dottern, barnet, vuxna, vännen, systern, medmänniskan och bara jaget.
 
Gud ser mig och låter mig få vara så.
 
Sista söndagen i maj är det Bönsöndagen och enligt gammal tradition bad man denna dag för sådden och den kommande skörden, för allt som ska växa och bidra till liv på jorden – det gör vi fortfarande. Men bönen kan och får rymma mer än så, det finns inga gränser.
 
Det är dock enkelt att ibland känna sig uppgiven och inte känna sig hörd av Gud. Bönesvar kommer inte alltid som man själv har tänkt sig eller önskat – ibland är det väldigt tydligt och ibland kan man undra vad som egentligen hände och vad som menas med det. Men jag tror att ju mer vi vågar befinna oss i den ständigt växande och föränderliga relationen med Gud så öppnas våra ögon lite för varje gång. Inte så att allting blir glasklart, men jag tänker att det ständigt ges små nycklar eller pusselbitar som sakta men säkert hjälper till att utveckla och fördjupa relationen – precis som de människor vi lever med.
 
Gud har väldigt länge funnits som en naturlig del av mitt liv, ibland mer och ibland mindre, och denna vår har jag verkligen insett att det är en relation som jag mår bra av och som hjälper mig även om det så klart ibland också är tufft och svårt.
Jag hoppas och önskar att även du som läser detta ibland spenderar tid med Gud och för dig som ännu inte gör det, kanske är det dags att våga prova?
Det finns inga rätt eller fel sätt att möta Gud i bön och samtal – bara pröva. Och känner du att du behöver lite hjälp på traven är du alltid välkommen in i kyrkan och använda våra bönestenar.
 
Till sist vill jag skicka med en sångtext som jag burit med mig sedan jag var ett litet barn. Vi spenderade en del tid hos mina nästkusiner och vid flera tillfällen satt vi i deras musikrum och då var denna sång ofta återkommande, och jag har ofta återkommit till den – kanske att den var min första bön – innan jag själv förstod det.
 
Öppna dina knutna händer,
först då kan du ta emot.
Öppna dina slutna ögon,
först då kan du se.
Öppna också hela hjärtat,
ta emot vad Gud vill ge.
Våga leva livet öppet,
våga leva det.

Öppna mina knutna händer,
så att jag kan ta emot.
Öppna mina slutna ögon,
så att jag kan se.
Öppna också hela hjärtat,
så att jag kan ta emot
livet som du anförtror mig
nu och varje dag.

Joel Tobiasson, Göran Berglund 1978. | Melodi: Göran Berglund 1978
 

Gudstjänster

Kultur

Verksamheter

Vad händer i församlingen?