På tröskeln till julen

Adventstiden hjälper oss att få uttrycka hopp i en mörk tid. Vi gör det på olika sätt. Vi tänder en stjärna därhemma för att den ska leda våra tankar till krubban och till barnet som har kommit till oss för att dela våra bördor och våra liv. Vi tänder ljus i mörkret därför att vi tror att Kristus är världens ljus och att ljuset är starkare än mörkret. Vi ber till Gud som lovat att bära oss också när vi minst anar. För Guds kärlek övervinner ondskan.
 

Också den här julen får vi ta emot barnet som vill vara ljuset i våra liv. Barnet som öppnar sin famn och sträcker sina händer emot oss. Och då kan vi förstå att livet aldrig blir detsamma mer. Då föds hoppet och vi anar att framtiden är Guds framtid. Kanske det är så julfriden kan få landa mitt i julstök och oro.
 

” Ännu löftets stjärna brinner

Julens bud kring jorden når

Släkten efter släkten finner

Vägen som till barnet går

Till vårt hem i Faderns hus

Lyser oss den stjärnans ljus”

Psalm 129:6