Kan det vara så, att när vi vågar tro och vårdar tron - så kan goda ting tränga igenom den hårdaste mark och slå ut i blom? "Trons kraft" - är rubriken för texterna på 19 söndagen efter trefaldighet. Är det en tro med stora muskler som avses? Att det gäller att tro så starkt och så mycket som möjligt?

Nej, snarare tvärtom. Någon har sagt: "Jag går sällan till kyrkan som ett uttryck för min starka tro. Jag går snarare på gudstjänst, tar emot nattvard och pratar med andra på kyrkkaffet för att jag vill tro. Tron får kraft i mitt liv genom att jag agerar som om Gud finns och söker mig till sammanhang där jag i gemenskap med andra får växa i tillit." 

Ungefär som vår församlings konfirmander inbjuds att göra, nu när de börjar sin konfirmationsläsning: learning by doing. Att inte först behöva vänta in en stark övertygelse och sedan agera utifrån den känslan. Utan istället prova på att leva här och nu som om Gud finns och att vara mot andra människor och hela skapelsen som om Gud finns. 

När jag var tonåring längtade jag efter en djupare mening och insida i tillvaron. Men jag vågade inte kalla mig kristen, vågade inte säga ens till mig själv att jag hade en tro. Min kloka syster, som hade gått med i "kristna gruppen" på gymnasiet, sa då till mig: "äsch, känn inte efter så mycket, börja leva som om du hade en tro!" Det var befriande att höra. 

Tro och tvivel får leva sida vid sida hos oss genom hela livet. Vi är alla med om saker som skakar om, bryter ner, får oss att brista. Vi kan aldrig bestämt veta vad som ligger framför oss från en stund till en annan. Tron får vara vårt hopp på en Gud som bär och vårdar om oss och sin skapelse. Ett trotsigt, envist hopp om att saker kan och kommer att bli bättre. 

Länk (tyvärr bara tillgänglig via Facebook) till ett klipp ur David Attenborough's The Green Planet: You can find nature thriving in the most unexpected of places Video | Facebook 

God helg och vecka till er alla!
Hälsningar Tina Haettner Blomquist, församlingsherde