November månad börjar i gravljus och slutar i adventsljus. Först är det allahelgona och vi tänder ljus vid gravarna, sörjer det liv som gått förlorat, hoppas på det liv som vunnits.

Vi får höra om det eviga hoppet, om förlåtelse utan gräns för att sedan kastas in i domsöndagen. Då ställs vi inför skuld och ansvar och frias i nåd och kärlek.

Sedan kommer plötsligt Jesus - Ljuset själv, inridande på en åsna. Hosianna Davids son! Vi tänder första adventsljuset, men sedan ska vi vänta på Jesus igen efter att han precis har kommit…

Är det inte lite förvirrat, att kastas så där fram och tillbaka, hit och dit?

November är ett teologiskt kaos, och det är precis så som det ska. För teologins uppgift är att göra våra liv lite mer begripliga i sin obegriplighet, men det är inte att förväxlas med att förenkla.

Vi vet att livet är kaos.

Den levda verkligheten rymmer dubbelheter och motsägelser. Men Jesus banar en väg mitt i detta virrvarr, han rundar inte det kaos som det innebär att vara människa utan ställer sig mitt i det.
I Jesus ställer sig Gud mitt emellan - mellan död och liv, dom och nåd. Mellan det som varit och det som ska komma.
Och Gud ställer sig också mitt i våra liv och mellan oss, i det kaos som är livet.

Därför behöver vi inte vandra i mörkret, vi har livets ljus.

Mitt i våra liv träder Kristus fram, inte trots kaoset, utan mitt i det. När vi står vid graven med sorg och hopp, eller på domsöndagen dömd och friad.

Kanske är det där den där ”vägen för Herran bereds”, mitt emellan och genom kaoset. Där bryter ljuset igenom och det blir uppenbart hur Gud är alldeles nära. Hur Gud bryter in mitt i våra liv, inte bara på första advent, utan också en dag mitt i det gråa november.

Maja Lang Mora, präst
Sundbybergs församling