På bilden ser vi Daniel Nygren, kyrkvaktmästare som efter ett uppehåll på fem år nu är tillbaka i vårt pastorat med placering i Valbo & Forsbacka.

Daniel är född och uppvuxen i Valbo och började sin kyrkogårdsbana som prao i 15-årsåldern. På det följde flera års sommarjobb följt av säsongsanställning och sedan helårsanställning.

Efter att ha arbetat några år i Ockelbo församling, parallellt med eget företag, är Daniel nu tillbaka hos oss och vi hälsar honom varmt välkommen!

Det närmar sig också tiden för att sjunga in våren och i pastoratet görs det i Forsbacka på valborgsmässoafton. Det bjuds på traditionsenligt vårtal, kase och sång av Forsbacka kyrkokör under ledning av Anna Fredriksson Sahlin.
 
När? torsdag 30 april 19:00-20:00
Var? Båthamnen vid Valbovägen/Sandviksvägen
Arrangör: Forsbacka hembygdsförening i samarbete med Forsbacka motorbåtsklubb.

Bilden är från fjolårets valborgsframträdande.

Varmt välkommen årets sista aprilkväll!

 

Det är som om Jesus ser något djupare än det som ögat kan uppfatta: att vägen till livet inte går runt det svåra, utan rakt igenom det. 
 

”Ännu en kort tid är jag hos er”, säger han. Orden bär både närhet och avsked. Lärjungarna står inför en förlust de ännu inte kan förstå. Och kanske är det där vi också känner igen oss – i erfarenheten av att livet förändras, att något tas ifrån oss, att riktningen blir oklar. Vi söker, precis som lärjungarna, efter något att hålla fast vid. 
 

Och då ger Jesus en karta. Men inte en sådan som i detalj visar varje sväng och varje steg. Det är en karta där kärleken ligger som ett raster över allt. ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Det är som om varje väg, varje möte, varje val belyses av detta ljus. Kartan visar inte alltid exakt var vi är – för livet förändras, landskapet skiftar, och ibland stämmer inte längre den bild vi bär med oss. Vägar kan vara omdragna, broar kan vara sprängda, som i filmen Repmånad, och nya hinder kan ha uppstått.  
 

Men han lämnar oss inte ensamma med kartan. Han är också den gode herden – den som går före, som känner vägen även när den inte syns för oss. Som en ledare och vägvisare pekar han inte bara ut riktningen, utan vandrar själv med. Han håller ihop flocken, ser till att ingen lämnas efter, och söker upp den som kommit på avvägar. Hos honom finns en trygghet som inte beror på att vi alltid vet var vi är, utan på att vi vet vem vi följer.  
 

Ändå finns rastret kvar. Kärleken som tolkar om kartan i varje ny situation. Som hjälper oss att läsa verkligheten på nytt, inte utifrån rädsla eller kontroll, utan utifrån omsorg och tillit. När kartan inte längre stämmer, när vi känner oss vilse, är det inte riktningen i sig som först måste hittas – utan sättet vi går på.  

Kanske är det just där vägen till livet finns. Inte i att alltid förstå, inte i att undvika smärta, utan i att leva i den kärlek som bär genom allt. En kärlek som gör oss till varandras medvandrare. Som ser den andre, bär den andre, och ibland låter sig bäras.  
 

Det är en enkel väg – och samtidigt den svåraste av alla. Men det är också en väg som leder till liv, därför att den speglar Guds eget hjärta. Och kanske är det så att vi, mitt i våra liv, steg för steg får upptäcka: att när vi älskar, då är vi redan på väg. 
 

//Anna-Lena, diakon