”Guds Son en gång i morgonglans skall åter komma hit …” (SvPs 490:1) 

Detta är det stora kristna hoppet om en ny jord och en ny himmel som väntar oss någonstans när den här världen gått under. Kristna har i alla tider talat, predikat och sjungit om det. 
 

För de första kristna var det något avgörande – löftet om att få lämna förtryck och förföljelser bakom sig. Att det fanns en framtid utan de begränsningar de levde med. 
 

I varje tid med sina utmaningar – hungersnöd, pandemier, krig, förföljelser – har ett hopp börjat spira bland de mest utsatta. Hoppet om befrielse, om nytt liv, om fred, om helande. En väckelse går fram och i ord och sång utrycks längtan efter detta nya. Längtan efter att Jesus ska komma tillbaka och med honom befrielsen, genom honom ska vi alla bli friköpta. Tomas Andersson Wij beskriver det i sin sång Där får jag andas ut: "En gång var jag bunden nu har jag köpts fri. Inte längre slav under världens tyranni. En gång var jag hunsad av maktens stora män. Nu är han min herre som dog för kärleken".

Också i vår tid finns det mycket mörker som drabbar. Vi har bara precis tagit oss förbi en pandemi. Runt om i världen pågår enligt Röda Korset inte mindre än sju större eller långvariga krig och konflikter, men också drygt femtio så kallade ”frysta” konflikter som när som helst kan blossa upp igen. Klimathotet är överhängande. Kanske väcker det en längtan bort till något bättre, ett spirande hopp att en gång ska Jesu återkomst bli startskottet på den nya värld som väntar. Ett hopp som också manar till ansvarstagande – det är vår uppgift som kristna att leva ett liv som tar oss närmare den befrielsens dag vi längtar till. 
 

”Hans stora dag, låt oss med bön och tro påskynda den” (SvPs 490:3)