Trettondagen är den allra äldsta kristna högtiden och början på det som kallas trettondagstiden och som pågår fram till förfastan. I Bibeln står det att stjärntydarna hade sett en stjärna gå upp på himlen. De hade läst att detta skulle ske när Guds son skulle födas, och därför följde de stjärnan - för att hylla Guds son, den nye kungen. Det står också att de gav Jesus guld, rökelse och myrra. 

I folkliga traditioner kallas stjärntydarna för de tre vise männen. De heter då Kaspar, Melchior och Baltasar och de representerar världsdelarna Europa, Afrika och Asien.

När stjärntydarna kom till Jerusalem kallade kung Herodes dem till sig. Han sa till dem att de skulle komma tillbaka till honom när de hittat det nyfödda kungabarnet. De vise männen lämnade Herodes och följde stjärnan till stallet. De gick in och hittade Jesus och Maria. Då föll de ner på marken och hyllade Jesus och gav honom gåvor, guld, rökelse och myrra.  

I en dröm hörde de vise männen att de inte skulle återvända till kung Herodes. Därför tog de en annan väg tillbaka till sitt land. 

I de flesta andra länder heter dagen epifania. Ordet betyder uppenbarelse. För länge sedan firades epifania som Jesu födelsedag och i flera österländska kyrkor räknar man fortfarande epifania som julens stora dag.

Maria och Josef tvingades fly undan hot och förföljelser till Egypten och Jesus föddes som flyktingbarn. Svenska kyrkan förknippar därför trettondagen med vår delaktighet i världen. 
 

I det svenska bondesamhället vandrade pojkar runt i byarna och spelade upp scener som byggde på Bibelns berättelse om stjärnan över Betlehem.

De som var utklädda till visa män kunde ha strutar på huvudet och vita skjortor. De blev så småningom stjärngossar som numera kommer tillsammans med Lucia 13 december.

Text hämtad från svenskakyrkan.se